Då var helgen över...
Har inte haft ork eller lust att skriva något de senaste dagarna. Den där festen har tagit mycket tid och kraft. Har även sovit jättedåligt de senaste dagarna. Festen blev ganska bra ändå, men alkoholen delades ut för fort så folk blev ju rätt så fulla, varav en 8 blev riktigt rejält fulla. Bara 1 person spydde.
Nu dagen efter så skulle vi städa efter Maria hade slutat jobbet klockan 15:00. Passa ju bra eftersom då får jag sova ut. Stängde av mobilen så inget skulle få störa, och ställde väckning på 13:00. Skrev även på facebook att jag skulle inte vara kontaktbar förrän senast 13:00. Så när jag klev upp och läste på kommentarer på mitt inlägg, så har Maria skrivit att hennes pojkvän och Lisa hade åkt medans Maria jobbar, och börjat städa... Sömn någon?
Jag känner mig dum som inte är med och städar, fast det är ju Maria inte heller, men hon har ju jobb som en giltig anledning. Fast det ska ju inte vara något hinder, hon slutar ju så pass tidigt i alla fall! Nåja, vi får väl se vart det här slutar i alla fall...
Nu känns då allt som kaos och jag vet inte vad jag ska göra, ska nog bara sitta och stirra ett tag.
Nu dagen efter så skulle vi städa efter Maria hade slutat jobbet klockan 15:00. Passa ju bra eftersom då får jag sova ut. Stängde av mobilen så inget skulle få störa, och ställde väckning på 13:00. Skrev även på facebook att jag skulle inte vara kontaktbar förrän senast 13:00. Så när jag klev upp och läste på kommentarer på mitt inlägg, så har Maria skrivit att hennes pojkvän och Lisa hade åkt medans Maria jobbar, och börjat städa... Sömn någon?
Jag känner mig dum som inte är med och städar, fast det är ju Maria inte heller, men hon har ju jobb som en giltig anledning. Fast det ska ju inte vara något hinder, hon slutar ju så pass tidigt i alla fall! Nåja, vi får väl se vart det här slutar i alla fall...
Nu känns då allt som kaos och jag vet inte vad jag ska göra, ska nog bara sitta och stirra ett tag.
Det tär på mig
Tänker mycket på festen som är på lördag. Vad onödigt dyrt det blir, och den där hemska alkoholen. Hade det inte varit bättre om folk tog med eget? Jag har fruktansvärd ångest inför detta, pengarna som rullar ut medan jag säger ifrån mig ett av mina 3 jobb. Sammanlagt kommer vi att betala ca 4000 kr var för festen. Pengar jag kunde ha haft bra mycket roligare för...
Jag får skylla mig själv dock som inte har sagt ifrån ordentligt... En gång räcker ju inte...
Jag får skylla mig själv dock som inte har sagt ifrån ordentligt... En gång räcker ju inte...
En grej jag störde mig över
Störde mig så otroligt mycket på en grej idag, jag, Maria, Lisa och deras pojkvänner åkte till en marknad idag. Väl framme så skulle vi tydligen ansluta oss till Marias familj bestående av: Mamma, 2 systrar, samt systrarnas sammanlagt 5 barn. Det var ganska kallt ute, och vi gick först åt helt fel håll, så vi fick vända om, och sedan efter sammanlagt 15 minuter hittade vi dem, sen stod de och pratade i ca 10 minuter, sedan skulle Mamman och Systrarna köpa nå bullar som såldes i en stuga där (allt var inomhus i olika stugor som man fick gå emellan) Och det var riktigt smockfullt med folk där. Så barnen, Lisa, Maria, pojkvännerna och 1 syster väntade utanför. Jag vägrade vänta ute i kylan så jag trotsade folkmassan, trots att jag verkligen avskyr att stå och se dum ut i ett hörn inför en massa människor sådär, men jag fick försöka tänka att ingen kommer känna igen mig ändå, eller just ja. Hur många har en knallgrön slinga i håret?? Nåja, värmen väger upp alternativen ändå.
Sen när de hade köpt sina bullar, så stod vi still och pratade igen i 10 minuter i kylan, sen gick vi en bit... och sen åkte vi bara hem. Vi gjorde inte något på den där marknaden, vi bara hängde med Marias stora familj... vilket jag tycker var extremt onödigt för vi blir så onödigt mycket folk! Räckte det inte med oss 5 som vi var i början? Det är tillräckligt jobbigt det. Har aldrig förstått mig på detta med familjer, och att de ska göra ALLT tillsammans... Tyvärr så är det så...
Sen när de hade köpt sina bullar, så stod vi still och pratade igen i 10 minuter i kylan, sen gick vi en bit... och sen åkte vi bara hem. Vi gjorde inte något på den där marknaden, vi bara hängde med Marias stora familj... vilket jag tycker var extremt onödigt för vi blir så onödigt mycket folk! Räckte det inte med oss 5 som vi var i början? Det är tillräckligt jobbigt det. Har aldrig förstått mig på detta med familjer, och att de ska göra ALLT tillsammans... Tyvärr så är det så...
Vilken helg!
Ja lördagen kan jag beskriva kort! Har färgat håret hos Lisa, och det blev väldigt fint, om än inte exakt rätt färg. Skulle ha en kall, lite askblond liknande färg, men håret blev brunblondt!! Det är lite skillnad på de färgerna kan jag lova!
Sen så gjorde vi en grön slinga som blev väldigt bra, och färgen är jättefin! Har köpt färgen härifrån för dem som undrar:
Apple Green är den som jag har.
Och idag, Söndag så skulle jag, Lisa och Maria fortsätta planera en fest vi håller på med, det är våra pojkvänner som fyller 30 år, eller de har redan fyllt för ett par dagar sedan, men festen är i efterskott. Det är svårt att vara överens när man är 3 stycken, speciellt då ena skär sig mot de andra (jag). Lisa och Maria är jätteöverens, och jag är inte så överens. Jag har sagt en gång vad jag tycker, och inte försökt tjata eller gnälla nå mycket om det jag ogillar. Men det tar emot, speceillt en sak. Vi ska ju bjuda på alkohol. Jag trodde först vi skulle ha en stor fin bål som vi blanda själv, på kanske ett pris på 500-800 kr max. Vilket hade varit ok för mig, men vi ska bjuda på en massa vin, öl och Alkoläsk + någon annan liten grej, är inte så insatt i alkohol grejer då jag är nykterist.
Jag har inget emot att andra dricker, så länge de inte involverar mig. Och nu känner jag mig involverad då JAG ska vara med och BETALA andras drickande... Och det är ingen liten summa heller, vi är 4 personer som ska dela på 8000 kr, i ALKOHOL bara. Nu kanske inte allt går åt, så vi får lämna tillbaka en del utav det. Men jag har hört att alla som är bjudna kommer att dricka och rejält dessutom, förutom jag och min pojkvän (för han går på en medicin nu som han inte får inta någon alkohol med, men annars brukar han dricka lite grann)
Jag får skylla mig själv förstås, då jag inte står på mig, men hur ska jag förklara? Varför är jag nykterist? Man är ju bara en tråkig torrboll då... Människor kan ju tydligen inte umgås utan alkohol, det är synd faktiskt, att det missbrukas så extremt mycket. Tänk om det med alkohol verkligen fungerade som i den där reklamen som de visar i TV, att man bara tar 2-3 cider och sen är det bra. Det hade ju varit helt perfekt? Men nej, folk dricker ju och blir riktiga svin när de har druckit, de vet ju inte vad de gör! Och tyvär är majoriteten så. Alla säger "Jag dricker måttligt" Men det är ju inte så! Sen finns det ju förstås de som gör så, att de dricker bara lite vid något enstaka tillfälle, som min pojkvän till exempel.
I varje familj finns det någon som är alkolist, åtminstone nån gång faller någon dit tillslut, kanske inte långvarigt, och de får hjälp. Men folk vet inte, de ser inte. För det smygs. I min familj, är min Mamma, min morbror (död), min morfar(död) alkolister. Vi har försökt hjälpa min mamma, vid ett par tillfällen, men hon vägrar, hon ljuger, hon erkänner inte, hon påstår att hon tar tag i det själv, hon påstår att hon har gjort något åt det. Men icke. Hon sitter där hemma och dricker fortfarande. I minst 15 år har hon hållit på, det är ungefär så länge jag har haft "medvetenhet" om det, när man är liten förstår man inte riktigt, mer än att "mamma är intelligensbefriad på kvällarna, varför?" Men det kan ju ha varit så ännu längre.
Syrran tror att mamma har druckit under graviditeterna och att det är därför vi är "annorlunda". Syrran är inte så insatt i sånna här ämnen, men jag har läst i alla fall att alkohol under graviditeten kan påverka så olika på olika människor och foster. Men det behöver inte vara så, jag tror mer det ligger i släkten. Jag har inte så mycket insikt i min släkt, men jag vet att min moster har 2 utvecklingsstörda barn (CP) varav en dog för flera år sedan, och sedan en son, med Aspie-drag. Jag vet inte om han har någon diagnos, för i min familj så säger man "Den person är Pling/Psykiskt störd/Efterbliven" dessvärre. Men mamma har förklarat att man måste vara VÄLDIGT tydlig med honom och säga exempelvis "HÄMTA krattan som står vid HUSVÄGGEN, KRATTA ihop LÖVEN med KRATTAN i en HÖG, lägg LÖVEN i en SKOTTKÄRRA, dra SKOTTKÄRRAN till KOMPOSTEN och HÄLL ut LÖVEN där" vid min systers dopfest för 2 månader sedan, så var det en tävling där man skulle komma på vilken sagofigur man är mest lik och han tog då I-or i Nalle Puh, med motiveringen "för att jag är så lat och trög, och tycker om när det är lungt och skönt omkring mig"
Sen så har vi också mitt kusinbarn, via samma Moster som jag prata om tidigare, mamman verka "Normal" men jag känner inte henne alls. Kusinbarnet är 5 år gammal, kan nästan inte prata, special intresset är MAT. Han älskar mat, och är trots det riktigt dåliga språket, väldigt duktig på att säga att han vill ha mer mat. Under dopet åt han 4 fulla tallrikar med mat, och så var han väldigt livlig av sig och hade svårt att sitta still, och de sa att det här var en av hans lugnare dagar. Jag skulle tro att det kanske rör sig om Autism/ADHD där.
Inget är ju säkert, men jag tycker verkligen det lutar åt det hållet, och min syster ungefär som jag, väldigt aspig-ADDig, men jag kan ju förstås ha fel...
Sen så gjorde vi en grön slinga som blev väldigt bra, och färgen är jättefin! Har köpt färgen härifrån för dem som undrar:
Apple Green är den som jag har.
Och idag, Söndag så skulle jag, Lisa och Maria fortsätta planera en fest vi håller på med, det är våra pojkvänner som fyller 30 år, eller de har redan fyllt för ett par dagar sedan, men festen är i efterskott. Det är svårt att vara överens när man är 3 stycken, speciellt då ena skär sig mot de andra (jag). Lisa och Maria är jätteöverens, och jag är inte så överens. Jag har sagt en gång vad jag tycker, och inte försökt tjata eller gnälla nå mycket om det jag ogillar. Men det tar emot, speceillt en sak. Vi ska ju bjuda på alkohol. Jag trodde först vi skulle ha en stor fin bål som vi blanda själv, på kanske ett pris på 500-800 kr max. Vilket hade varit ok för mig, men vi ska bjuda på en massa vin, öl och Alkoläsk + någon annan liten grej, är inte så insatt i alkohol grejer då jag är nykterist.
Jag har inget emot att andra dricker, så länge de inte involverar mig. Och nu känner jag mig involverad då JAG ska vara med och BETALA andras drickande... Och det är ingen liten summa heller, vi är 4 personer som ska dela på 8000 kr, i ALKOHOL bara. Nu kanske inte allt går åt, så vi får lämna tillbaka en del utav det. Men jag har hört att alla som är bjudna kommer att dricka och rejält dessutom, förutom jag och min pojkvän (för han går på en medicin nu som han inte får inta någon alkohol med, men annars brukar han dricka lite grann)
Jag får skylla mig själv förstås, då jag inte står på mig, men hur ska jag förklara? Varför är jag nykterist? Man är ju bara en tråkig torrboll då... Människor kan ju tydligen inte umgås utan alkohol, det är synd faktiskt, att det missbrukas så extremt mycket. Tänk om det med alkohol verkligen fungerade som i den där reklamen som de visar i TV, att man bara tar 2-3 cider och sen är det bra. Det hade ju varit helt perfekt? Men nej, folk dricker ju och blir riktiga svin när de har druckit, de vet ju inte vad de gör! Och tyvär är majoriteten så. Alla säger "Jag dricker måttligt" Men det är ju inte så! Sen finns det ju förstås de som gör så, att de dricker bara lite vid något enstaka tillfälle, som min pojkvän till exempel.
I varje familj finns det någon som är alkolist, åtminstone nån gång faller någon dit tillslut, kanske inte långvarigt, och de får hjälp. Men folk vet inte, de ser inte. För det smygs. I min familj, är min Mamma, min morbror (död), min morfar(död) alkolister. Vi har försökt hjälpa min mamma, vid ett par tillfällen, men hon vägrar, hon ljuger, hon erkänner inte, hon påstår att hon tar tag i det själv, hon påstår att hon har gjort något åt det. Men icke. Hon sitter där hemma och dricker fortfarande. I minst 15 år har hon hållit på, det är ungefär så länge jag har haft "medvetenhet" om det, när man är liten förstår man inte riktigt, mer än att "mamma är intelligensbefriad på kvällarna, varför?" Men det kan ju ha varit så ännu längre.
Syrran tror att mamma har druckit under graviditeterna och att det är därför vi är "annorlunda". Syrran är inte så insatt i sånna här ämnen, men jag har läst i alla fall att alkohol under graviditeten kan påverka så olika på olika människor och foster. Men det behöver inte vara så, jag tror mer det ligger i släkten. Jag har inte så mycket insikt i min släkt, men jag vet att min moster har 2 utvecklingsstörda barn (CP) varav en dog för flera år sedan, och sedan en son, med Aspie-drag. Jag vet inte om han har någon diagnos, för i min familj så säger man "Den person är Pling/Psykiskt störd/Efterbliven" dessvärre. Men mamma har förklarat att man måste vara VÄLDIGT tydlig med honom och säga exempelvis "HÄMTA krattan som står vid HUSVÄGGEN, KRATTA ihop LÖVEN med KRATTAN i en HÖG, lägg LÖVEN i en SKOTTKÄRRA, dra SKOTTKÄRRAN till KOMPOSTEN och HÄLL ut LÖVEN där" vid min systers dopfest för 2 månader sedan, så var det en tävling där man skulle komma på vilken sagofigur man är mest lik och han tog då I-or i Nalle Puh, med motiveringen "för att jag är så lat och trög, och tycker om när det är lungt och skönt omkring mig"
Sen så har vi också mitt kusinbarn, via samma Moster som jag prata om tidigare, mamman verka "Normal" men jag känner inte henne alls. Kusinbarnet är 5 år gammal, kan nästan inte prata, special intresset är MAT. Han älskar mat, och är trots det riktigt dåliga språket, väldigt duktig på att säga att han vill ha mer mat. Under dopet åt han 4 fulla tallrikar med mat, och så var han väldigt livlig av sig och hade svårt att sitta still, och de sa att det här var en av hans lugnare dagar. Jag skulle tro att det kanske rör sig om Autism/ADHD där.
Inget är ju säkert, men jag tycker verkligen det lutar åt det hållet, och min syster ungefär som jag, väldigt aspig-ADDig, men jag kan ju förstås ha fel...
Gick inte till chefen
Det blev inte av att jag gick till chefen idag... vaknade strax innan 13 och sedan låg jag 1.5 timme och bara stirrade upp i taket samtidigt som allt snurrade runt i huvudet på mig. Det kändes extra tungt att stiga upp idag! Och chefer är ju väldigt duktiga på att sluta en - flera timmar tidigare på Fredagar, så det var inte lönt att skynda bort till henne :(
Men på Måndag ska jag verkligen dit och prata, för det här kan jag inte dra ut på, då ser det ju riktigt dumt ut!
Men på Måndag ska jag verkligen dit och prata, för det här kan jag inte dra ut på, då ser det ju riktigt dumt ut!
Tvättar!
Yes! Jag tvättar äntligen, det råkade vara ledigt nu och jag kom ihåg att jag hade en massa tvätt som låg och väntade! Om ca 1 timme är det klart och då ska jag slänga in det i torkskåpet. Hoppas jag inte glömmer bort att jag håller på och tvättar...
Ett jobb mindre!
Ska försöka förklara det ganska kort och enkelt!
På ett av mina jobb, så har det varit ett problem i rutinerna hela tiden, och det har inte fungerat bra för kunden, trots att de har haft det så i 10 år. Tack vare att rutinerna är dåliga, så har jag haft problem med jobbet, och jag är inte ensam om det utan alla nya har problem, utom den fast anställde som har jobbat där i 10 år.
Det har påpekats ett antal gånger, både rakt till mig och bakom ryggen på mig att jag inte passar till jobbet för att jag inte kan utföra en av mina uppgifter ibland. Jag är väldigt ärlig med att det finns ett problem, och har framfört det till chef, och kollegor och jag hoppades på en bra lösning. För som jag ser det så finns det lösningar på problemet! Men ingen är villig att lösa det!!
Jag är som sagt inte ensam om det här problemet, andra vikarier, långvariga som kortvariga, har samma problem, men de pratar inte om det till chefen, eller till den fast anställde. Vi vikarier har diskuterat problemet och haft olika ideer till lösningar, och jag och en annan har försökt framföra det till chefen, men misslyckats. Den fast anställde kan vara rätt hård i tonen på sin röst, och är värsta polisen som undersöker att man har gjort allt man ska. Vilket känns som en stor press varje gång man är på jobbet. Varje gång innan jag går hem från jobbet så tittar jag mig omkring och undrar jag "undra vad jag har glömt den här gången" För jag är ju väldigt glömsk av mig, ofta är det någon liten skitsak jag har glömt som blir en stor grej nästa gång.
Husomhelst, så har jag och en tjej, pratat om den fast anställdes sätt att vara, vi finner det jobbigt och spänt när han anmärker och kollar en hela tiden. Och nu förra veckan då jag jobbade förmiddag och hon bytte av mig på eftermiddagen så hade det varit problem igen, och vi hjälptes åt (jag stannade kvar lite längre utan betalt) att fixa det som behövdes. Och då uttryckte jag mig såhär till henne "Det är tur att det var du som kom, och inte den fast anställde".
Så idag, när jag jobbade, så bytte jag av den fast anställde. Och han ville prata med mig, och då sa han att tjejen som jag pratat med hade sagt vad jag hade sagt till henne förra gången jag jobbade "Det är tur att det var du som kom och inte den fast anställde". Ja vilken skvallerbytta hon va, efter allt vi har sagt till varandra... Såklart ogillade han det, och så påpekade han att det har varit problem igen och att jag nog verkligen inte borde jobba kvar. Han funderade på om jag var lat, och var bara här för att sitta av tiden, och det är jag verkligen inte!! Alla dagar är inte dåliga, och det har jag ju bevisat dessutom.
Tänk att bara för att man är ärlig om att det finns ett problem på jobbet, så passar man inte på jobbet. Det är fel att åtgärda problemet. Det blir ju nästan så att man själv är problemet, men alla har ju problemet utom honom, så jag undrar om det inte är han som är problemet egentligen!!
Men tänk att den där tjejen skulle gå och skvallra sådär, och tänk om jag hade skvallrat allt hon hade sagt. Då hade hon fått sett på annat, dessvärre så skulle det avslöja mig med, så det är ju ett problem. Men det är fult speciellt då hon har samma problem som jag. Men hon låtsas numera som att det inte är något problem längre, men till mig har hon i alla fall sagt att det fortfarande finns problem. Men det är bara jag som vet allt om alla, och alla andra vet ingenting!
Imorgon ska jag i alla fall gå till chefen och säga att jag inte vill vara kvar på den arbetsplatsen längre, jag ska säga att "Jag orkar inte ta kritik över något jag inte kan rå för" Och det stämmer ju väldigt väl. Dagen idag var helknäckande och det var verkligen sista droppen!
På ett av mina jobb, så har det varit ett problem i rutinerna hela tiden, och det har inte fungerat bra för kunden, trots att de har haft det så i 10 år. Tack vare att rutinerna är dåliga, så har jag haft problem med jobbet, och jag är inte ensam om det utan alla nya har problem, utom den fast anställde som har jobbat där i 10 år.
Det har påpekats ett antal gånger, både rakt till mig och bakom ryggen på mig att jag inte passar till jobbet för att jag inte kan utföra en av mina uppgifter ibland. Jag är väldigt ärlig med att det finns ett problem, och har framfört det till chef, och kollegor och jag hoppades på en bra lösning. För som jag ser det så finns det lösningar på problemet! Men ingen är villig att lösa det!!
Jag är som sagt inte ensam om det här problemet, andra vikarier, långvariga som kortvariga, har samma problem, men de pratar inte om det till chefen, eller till den fast anställde. Vi vikarier har diskuterat problemet och haft olika ideer till lösningar, och jag och en annan har försökt framföra det till chefen, men misslyckats. Den fast anställde kan vara rätt hård i tonen på sin röst, och är värsta polisen som undersöker att man har gjort allt man ska. Vilket känns som en stor press varje gång man är på jobbet. Varje gång innan jag går hem från jobbet så tittar jag mig omkring och undrar jag "undra vad jag har glömt den här gången" För jag är ju väldigt glömsk av mig, ofta är det någon liten skitsak jag har glömt som blir en stor grej nästa gång.
Husomhelst, så har jag och en tjej, pratat om den fast anställdes sätt att vara, vi finner det jobbigt och spänt när han anmärker och kollar en hela tiden. Och nu förra veckan då jag jobbade förmiddag och hon bytte av mig på eftermiddagen så hade det varit problem igen, och vi hjälptes åt (jag stannade kvar lite längre utan betalt) att fixa det som behövdes. Och då uttryckte jag mig såhär till henne "Det är tur att det var du som kom, och inte den fast anställde".
Så idag, när jag jobbade, så bytte jag av den fast anställde. Och han ville prata med mig, och då sa han att tjejen som jag pratat med hade sagt vad jag hade sagt till henne förra gången jag jobbade "Det är tur att det var du som kom och inte den fast anställde". Ja vilken skvallerbytta hon va, efter allt vi har sagt till varandra... Såklart ogillade han det, och så påpekade han att det har varit problem igen och att jag nog verkligen inte borde jobba kvar. Han funderade på om jag var lat, och var bara här för att sitta av tiden, och det är jag verkligen inte!! Alla dagar är inte dåliga, och det har jag ju bevisat dessutom.
Tänk att bara för att man är ärlig om att det finns ett problem på jobbet, så passar man inte på jobbet. Det är fel att åtgärda problemet. Det blir ju nästan så att man själv är problemet, men alla har ju problemet utom honom, så jag undrar om det inte är han som är problemet egentligen!!
Men tänk att den där tjejen skulle gå och skvallra sådär, och tänk om jag hade skvallrat allt hon hade sagt. Då hade hon fått sett på annat, dessvärre så skulle det avslöja mig med, så det är ju ett problem. Men det är fult speciellt då hon har samma problem som jag. Men hon låtsas numera som att det inte är något problem längre, men till mig har hon i alla fall sagt att det fortfarande finns problem. Men det är bara jag som vet allt om alla, och alla andra vet ingenting!
Imorgon ska jag i alla fall gå till chefen och säga att jag inte vill vara kvar på den arbetsplatsen längre, jag ska säga att "Jag orkar inte ta kritik över något jag inte kan rå för" Och det stämmer ju väldigt väl. Dagen idag var helknäckande och det var verkligen sista droppen!
När jag var 4 år gammal...
... och min kusin var på besök. Han hade med sig sin Sega Mega Drive, och spelade Sonic the Hedgehog. Jag blev genast fast vid spelet och ville bara spela "Den blå igelkotten" som jag då sa. I julklapp samma år så fick jag och brorsan en Sega Mega Drive, med Sonic the Hedgehog till. Det enda jag gjorde på dagarna var att spela spelet om och om igen tills jag var en super expert på spelet, och även efter jag blivit perfekt på spelet fortsatte jag att spela.
Senare då de andra spelen kom så spelade jag dem också tills jag blev super expert. Dag ut och dag in, och aldrig lessnade jag! Spelade spelen upp till jag var ca 12 år. Långt nöje man hade! Spelade även några andra spel emellanåt, men de var inte lika bra som den blå igelkotten!!
Senare då de andra spelen kom så spelade jag dem också tills jag blev super expert. Dag ut och dag in, och aldrig lessnade jag! Spelade spelen upp till jag var ca 12 år. Långt nöje man hade! Spelade även några andra spel emellanåt, men de var inte lika bra som den blå igelkotten!!
Känner inte för att skriva något egentligen
Det tar emot att skriva idag, har ingen ork trots att det finns lite saker att berätta om dagen, men det känns allt för enerigkrävande och huvudet är aldeles för stökigt idag, tror det är 5 kanaler på just nu, kan det bero på att jag har försökt vara extra social idag?
Har i alla fall klippt mig idag och det var en hel del "Chit chat" som jag kallar det, en del kallar det kall prat. Prat om ingenting "ja vilket väder vi har" "Har du varit på krogen något i höst" "Du är inte härifrån va?" Det var jobbigt att svara på frågorna för jag har så komplicerade och invecklade svar som tar lång tid att berätta. Har svårt att korta ner mina historier. Och så pratade hon med ganska låg volym och så sa han ibland något mitt då jag spaceade ut så jag hörde ibland bara hälften och var tvungen att säga "va?"
Sedan efter det har jag varit social och bakat kärleksmums med Lisa. Min pojkvän och hans bröder fyller 30 år idag, och vi har anordnat fest den 27:nde November. Så vi har en del att förbereda...
Håret blev SNYGGT i alla fall :)
Sedan efter det har jag varit social och bakat kärleksmums med Lisa. Min pojkvän och hans bröder fyller 30 år idag, och vi har anordnat fest den 27:nde November. Så vi har en del att förbereda...
Håret blev SNYGGT i alla fall :)
Det blev inget ändå...
Ja, jag ska göra er läsare besviken. Det blev ingen tidsbokning idag. Jag gick och hälsade på min kompis som jag inte riktigt gillar, jag gillar henne inte för att hon har varit dum mot mig ett flertal gånger, utnyttjat naiva mig bara för att få information om andra och svikit förtroende. Nu ville jag i min tur utnyttja henne i alla fall, tänkte om hon kunde följa med mig och boka tid och visa vart jag ska gå osv.
Väl hos henne diskuterade jag vad jag ville, har ju pratat med henne om mina misstankar förut och hon har varit rätt neutral i frågan. Hon har inte sagt som andra "Nämen du är ju normal" utan hon har i alla fall varit typ "Jo, det kan ju vara något sådant kanske" åtminstone. Hon tyckte det var bättre att ringa, men jag avskyr att ringa, och i en sådan här situation då jag inte vet riktigt vad jag ska säga så känns det ju ännu bättre att boka tid face to face. Men att ha ett moraliskt stöd med, känns som ett måste. Jag har i alla fall fått klart för mig att det är kassorna vid ingången jag ska gå och boka i så jag har ju kommit en bit längre på det hållet i alla fall! Och att jag måste träffa en vanlig läkare först som ställer några frågor, och sedan skickar en remiss vidare till psykmottagningen.
Mer hjälp än så fick jag inte, hon tyckte verkligen att jag borde ringa, och påstod att jag bara får boka tid mellan 8-9 på morgonen, men kassorna är ju öppna till 17 vad jag vet. Och så är det sån där "du ringer och lämnar nummer så ringer vi upp" grej har jag läst. Så om jag kommer dit på dan och säger att jag vill boka tid, säger de då "ring imorgon mellan klockan 8-9 istället" Vad jobbigt och krångligt i sådana fall...
Gjorde även bort mig idag. Skulle köpa ny linsvätska hos Synsam, jag är ganska ny på linser, startade någon gång i April med endags linser och gick efter en dryg månad över till 2 veckors linser istället. Hade fått någon linsköljnings grej med mina endags linser, så jag trodde att den användes som linsvätska också. Den har räckt väldigt bra, och så hade jag köpt ett annat märke på nätet också, som var någon special grej, easy sept. Fast jag var inte helt förtjust i den. Så jag tänkte att jag köper en ny av den här första jag hade från Synsam istället. När jag gick dit och skulle peka ut vilken "linsvätska" jag hade haft, så utbrast optikern hysteriskt "Men det här är ju saltlösning, den kan du inte använda som linsvätska!! Den rengör inget, då vet du inte vad du kan få i ögat" Jag blev jätteförvånad och en ångesklump svaldes ner i magen och jag sa "Oj, jag trodde det var en sån jag hade i alla fall, men jag kan ju ha fel..." Jag tänkte, shit om hon skulle få veta att jag har använt den till och från i ca ett halvår.
Nu är i alla fall den videosekvensen fastbränd i huvudet på mig och spelas upp lite då och då när hon utbrister hysteriskt om saltlösningen... Jag har försökt ignorera händelsen hela dagen, men det dyker ändå upp framför mig, lär finnas kvar väldigt många månader och spelas upp då och då för mig. Har jätteångest över det och mår dåligt. Jag lär ju inte besöka synsam på ett halvår till i alla fall och hoppas att hon aldrig känner igen mig...
Väl hos henne diskuterade jag vad jag ville, har ju pratat med henne om mina misstankar förut och hon har varit rätt neutral i frågan. Hon har inte sagt som andra "Nämen du är ju normal" utan hon har i alla fall varit typ "Jo, det kan ju vara något sådant kanske" åtminstone. Hon tyckte det var bättre att ringa, men jag avskyr att ringa, och i en sådan här situation då jag inte vet riktigt vad jag ska säga så känns det ju ännu bättre att boka tid face to face. Men att ha ett moraliskt stöd med, känns som ett måste. Jag har i alla fall fått klart för mig att det är kassorna vid ingången jag ska gå och boka i så jag har ju kommit en bit längre på det hållet i alla fall! Och att jag måste träffa en vanlig läkare först som ställer några frågor, och sedan skickar en remiss vidare till psykmottagningen.
Mer hjälp än så fick jag inte, hon tyckte verkligen att jag borde ringa, och påstod att jag bara får boka tid mellan 8-9 på morgonen, men kassorna är ju öppna till 17 vad jag vet. Och så är det sån där "du ringer och lämnar nummer så ringer vi upp" grej har jag läst. Så om jag kommer dit på dan och säger att jag vill boka tid, säger de då "ring imorgon mellan klockan 8-9 istället" Vad jobbigt och krångligt i sådana fall...
Gjorde även bort mig idag. Skulle köpa ny linsvätska hos Synsam, jag är ganska ny på linser, startade någon gång i April med endags linser och gick efter en dryg månad över till 2 veckors linser istället. Hade fått någon linsköljnings grej med mina endags linser, så jag trodde att den användes som linsvätska också. Den har räckt väldigt bra, och så hade jag köpt ett annat märke på nätet också, som var någon special grej, easy sept. Fast jag var inte helt förtjust i den. Så jag tänkte att jag köper en ny av den här första jag hade från Synsam istället. När jag gick dit och skulle peka ut vilken "linsvätska" jag hade haft, så utbrast optikern hysteriskt "Men det här är ju saltlösning, den kan du inte använda som linsvätska!! Den rengör inget, då vet du inte vad du kan få i ögat" Jag blev jätteförvånad och en ångesklump svaldes ner i magen och jag sa "Oj, jag trodde det var en sån jag hade i alla fall, men jag kan ju ha fel..." Jag tänkte, shit om hon skulle få veta att jag har använt den till och från i ca ett halvår.
Nu är i alla fall den videosekvensen fastbränd i huvudet på mig och spelas upp lite då och då när hon utbrister hysteriskt om saltlösningen... Jag har försökt ignorera händelsen hela dagen, men det dyker ändå upp framför mig, lär finnas kvar väldigt många månader och spelas upp då och då för mig. Har jätteångest över det och mår dåligt. Jag lär ju inte besöka synsam på ett halvår till i alla fall och hoppas att hon aldrig känner igen mig...
Det jobbigaste är ju att inte bli trodd!
Ja, klockan närmar sig 02:30 i skrivande stund, nattugglan är här igen. Och inte är tvätten tvättad. Vaknade sent idag som vanligt, vid 13-tiden. En kompis som varit i Thailand kom hem idag, och jag fick en massa fina presenter. Trodde jag skulle få en tråkig T-shirt eller någon ful prydnad. Men helt otroligt nog så fick jag något så otroligt fina presenter, jag hade verkligen fel där!
Jag fick en väldigt fin T-shirt, med något häftigt motiv och så var det något paljett liknande fastlimmat. Är inte helförtjust i paljetter eftersom de kan lossna, men fint var det! Jag fick en hel cool japansk lampa, min inredning är väldigt kinesiskt/japanskt inspererat redan så den kommer passa in perfekt. Har faktiskt velat skaffa en sådan lampa. Och slutligen, en fin tredelad värmeljus hållare, som var handmålad. Den passar också väldigt bra in till inredningen med dess färger. Gillar dock inte ljus och eld. Men man behöver ju aldrig tända dem :)
Jag fick en väldigt fin T-shirt, med något häftigt motiv och så var det något paljett liknande fastlimmat. Är inte helförtjust i paljetter eftersom de kan lossna, men fint var det! Jag fick en hel cool japansk lampa, min inredning är väldigt kinesiskt/japanskt inspererat redan så den kommer passa in perfekt. Har faktiskt velat skaffa en sådan lampa. Och slutligen, en fin tredelad värmeljus hållare, som var handmålad. Den passar också väldigt bra in till inredningen med dess färger. Gillar dock inte ljus och eld. Men man behöver ju aldrig tända dem :)
Det tråkiga var väl att jag reagerade på ett så stelt och dåligt sätt när jag tog emot presenterna. "Åh, tack." sa jag med ett snabbt enkelt litet leende. Medans nu när jag är hemma är jag helt överväldigad, skuttat runt av glädje över hur fina presenterna är! Men jag undrar vad hon tyckte om min reaktion? Tonen jag hade lät nog inte riktigt som att jag egentligen gillade presenterna. Jag lät stel och neutral! Hos henne under reagerade jag och hemma över reagerade jag. Mycket konstigt egentligen. Det känns svårt att få ett lämpligt mellanläge så att det inte blir överdrivet eller underdrivet.
Jag pratade med 2 gamla internet kompisar idag och igår. En frågade hur jag mådde, och jag svarade ju i ärlighetens namn "Jag mår bra, är frisk, men så har jag ju problem med mig själv som jag inte mår psykiskt bra med istället" Såklart undrade han vad jag menade. Och inte för att jag trodde att jag skulle bli trodd. Men vi har pratat djupa saker tidigare så jag berättade mina misstankar om AS, och såklart trodde han mig inte och man ska inte "ställa diagnos från internet". Jag är "normal" och alla mina problem som jag listade är något som är helt normalt. Fast jag tycker det är en ganska normal NT reaktion. Alla är normala, alla är friska, ingen är alkolist, min kompis/min familjemedlem skulle aldrig göra något hemskt. Face reality?
Den andra internet kompisen hade jag tidigare pratat om AS med, och han säger detsamma. Du har inga problem. Och jag undrade vad han skulle säga när utredningen är klar och det visar sig att jag har AS. Han sa bara att det finns massor av psykologer som stället fel diagnoser, så det skulle förmodligen då vara fel.
Så nu känns det ju verkligen som att jag går och fixar tid snart. Jag ska förmodligen imorgon, ringa en kompis jag inte gillar, hon har varit väldigt taskig ett antal gånger mot mig, men hon har i alla fall varit i kontakt med psykolog här, och fråga om hon kan hjälpa mig med att gå dit, och säga vart jag ska gå. Jag behöver någon som pekar åt mig. Jag hoppas att jag får det gjort imorgon i sådana fall och att hon inte är upptagen. Jag hoppas verkligen att läkare/psykolog tar mig på allvar och tror på mig så jag får göra en utredning i alla fall.
Jag pratade med 2 gamla internet kompisar idag och igår. En frågade hur jag mådde, och jag svarade ju i ärlighetens namn "Jag mår bra, är frisk, men så har jag ju problem med mig själv som jag inte mår psykiskt bra med istället" Såklart undrade han vad jag menade. Och inte för att jag trodde att jag skulle bli trodd. Men vi har pratat djupa saker tidigare så jag berättade mina misstankar om AS, och såklart trodde han mig inte och man ska inte "ställa diagnos från internet". Jag är "normal" och alla mina problem som jag listade är något som är helt normalt. Fast jag tycker det är en ganska normal NT reaktion. Alla är normala, alla är friska, ingen är alkolist, min kompis/min familjemedlem skulle aldrig göra något hemskt. Face reality?
Den andra internet kompisen hade jag tidigare pratat om AS med, och han säger detsamma. Du har inga problem. Och jag undrade vad han skulle säga när utredningen är klar och det visar sig att jag har AS. Han sa bara att det finns massor av psykologer som stället fel diagnoser, så det skulle förmodligen då vara fel.
Så nu känns det ju verkligen som att jag går och fixar tid snart. Jag ska förmodligen imorgon, ringa en kompis jag inte gillar, hon har varit väldigt taskig ett antal gånger mot mig, men hon har i alla fall varit i kontakt med psykolog här, och fråga om hon kan hjälpa mig med att gå dit, och säga vart jag ska gå. Jag behöver någon som pekar åt mig. Jag hoppas att jag får det gjort imorgon i sådana fall och att hon inte är upptagen. Jag hoppas verkligen att läkare/psykolog tar mig på allvar och tror på mig så jag får göra en utredning i alla fall.
Ingenting
Känner verkligen för att göra ingenting just nu. Har varit en jobbig dag, där allt jag har gjort är fel... Människor är bara jobbigt! Har sovit väldigt dåligt inatt...
Gick och lade mig klockan 02:30, därefter låg jag och snurrade runt i sängen till ungefär 6 då jag äntligen somnade. Min pojkväns bror kom ner till byn vid klockan 12 och skulle hälsa på, men kunde inte få komma in för att jag låg och sov förstås, så jag förstörde ju den visiten. Men hade han bara haft tålamod att vänta 10 minuter så hade jag varit uppe och påklädd i alla fall, så hade då väl fått yla bäst fan de vill... Men de försvann ganska fort efter att de fick veta att jag inte hade stigit upp, det var tydligen dåligt av mig att inte vara vaken tidigt utifall att besök spontant ramlar in...
Därefter har dagen bara gått utför och nu känns allt hopplöst igen!
Gick och lade mig klockan 02:30, därefter låg jag och snurrade runt i sängen till ungefär 6 då jag äntligen somnade. Min pojkväns bror kom ner till byn vid klockan 12 och skulle hälsa på, men kunde inte få komma in för att jag låg och sov förstås, så jag förstörde ju den visiten. Men hade han bara haft tålamod att vänta 10 minuter så hade jag varit uppe och påklädd i alla fall, så hade då väl fått yla bäst fan de vill... Men de försvann ganska fort efter att de fick veta att jag inte hade stigit upp, det var tydligen dåligt av mig att inte vara vaken tidigt utifall att besök spontant ramlar in...
Därefter har dagen bara gått utför och nu känns allt hopplöst igen!
Tvätten igen...
Det stör mig så otroligt mycket, och jag har ju sagt det förut. Men tvätten är fortfarande bortglömd!
Gjorde ett ADD test igen
På http://psychcentral.com/addquiz.htm finns det ett ADD test. Tyckte frågorna beskrev mig ypperligt bra. Speciellt de här frågorna gillade jag bäst:
Jag scorade 101 poäng "It is highly likely that you are presently suffering from adult attention deficit disorder" Men som vanligt ska man inte ta testerna så allvarligt förstås! Men när poängen är skyhöga så känns ju allt som en självklarhet!
There is a lot of "static" or "chatter" in my head
Even when sitting quietly, I am usually moving my hands or feet
My mind gets so cluttered that it is hard for it to function
My thoughts bounce around as if my mind is a pinball machine
My brain feels as if it is a television set with all the channels going at once
I am distressed by the disorganized way my brain works
I am unable to stop daydreaming
I usually work on more than one project at a time, and fail to finish many of them
Dock så betyder de flesta frågorna samma sak. Men såhär fungerar min hjärna i alla fall!
Jag scorade 101 poäng "It is highly likely that you are presently suffering from adult attention deficit disorder" Men som vanligt ska man inte ta testerna så allvarligt förstås! Men när poängen är skyhöga så känns ju allt som en självklarhet!
I byn!
Är i byn nu med min pojkvän, jag fastnar självklart mest vid datorn, men har slitit mig ifrån och gått över till Wii en stund. Körde 55 minuters Wii Fit Plus och brände 130 kcal! Måste säga att gymmet är mycket mer effektivt, men det var ganska kul i alla fall. Fördelen är ju att man slipper tiden att ta sig till gymmet, byta om, och gå hem igen.
Funderar mycket på det här med att ta reda på utredningen, men hur ska jag göra? Någon som har något tips? Vart bör jag vända mig först? Raka vägen till psykolog eller måste jag prata med en vanlig läkare först (onödigt). Vad ska man säga när man bokar tid? Ska man säga nåt överhuvudtaget eller räcker det med att säga "jag vill träffa läkare/psykolog" ?
Funderar mycket på det här med att ta reda på utredningen, men hur ska jag göra? Någon som har något tips? Vart bör jag vända mig först? Raka vägen till psykolog eller måste jag prata med en vanlig läkare först (onödigt). Vad ska man säga när man bokar tid? Ska man säga nåt överhuvudtaget eller räcker det med att säga "jag vill träffa läkare/psykolog" ?
Jobbigt på jobbet!
Har jobbat idag 08:00-14:09. Var en jobbig dag trots att den var så tung. Fick också veta från en av mina snälla kollegor att en annan kollega snackar illa om mig, han tycker att jag inte borde vara kvar på jobbet, att det är så mycket problem (lite svårt att gå in på detaljer) Men både jag och min snälla kollega tycker att det egentligen inte är något problem, för vi har båda samma problem med jobbet och det är inte vårat fel, utan det är snarare rutinerna det är fel på. Nog kryptiskt pratat nu.
Har varit duktig idag och städat igen, ja på 4 dagar så ligger det pantflaskor, reklam, papper, en tallrik, lådor och kläder på golvet. Hur lyckas jag egentligen? Och den den förbannade tvätten har jag glömt igen... Ska verkligen försöka komma ihåg det imorgon.
Har varit duktig idag och städat igen, ja på 4 dagar så ligger det pantflaskor, reklam, papper, en tallrik, lådor och kläder på golvet. Hur lyckas jag egentligen? Och den den förbannade tvätten har jag glömt igen... Ska verkligen försöka komma ihåg det imorgon.
Jamen just det!
Har ju glömt bort tvätten igen, kom på det när jag skulle ta fram sockarna idag, det är väldigt få sockar kvar nu... Har inte tvättat sen i Augusti! Nu måste jag verkligen se till att komma ihåg att boka, och komma ihåg att jag har bokat.
För i övrigt så sitter jag uppe sent igen, har jobb klockan 8 imorgon. Inte trött, är väldigt pigg och alert.
För i övrigt så sitter jag uppe sent igen, har jobb klockan 8 imorgon. Inte trött, är väldigt pigg och alert.
En och ett, lätt!
När jag började i första klass, och vi bland annat lärde oss "en och ett" så var allt en självklarhet för mig. Jag hade jämt alla rätt på alla tester, mitt språk var väldigt perfekt och flytande. Hade även alla rätt på alla rättstavnings test, och hade noll förståelse hur någon kunde skriva "en äpple" Det låter ju helt korkat ju! Man hör ju direkt att det inte stämmer! Jag undrar varför min språkförståelse var så väl utvecklad redan då. Men min förståelse för att någon kunde göra fel på något jag tyckte var så enkelt förstod jag absolut inte!
Jag var även väldigt duktig på att läsa, det gick väldigt fort för mig att lära mig. Det var inga "J-a-g s-s-er s-o-l" från mig! Det är något fint jag har haft med mig i bagaget i hela uppväxten. Även på engelska har jag fina uttal, med några få undantag på några ord jag aldrig stött på tidigare. Det som är jobbigt dock, är när det är mycket text ihopklumpat så tappar jag lätt bort mig vilket då kan nästan få det att verka som att jag är dålig på att läsa. Och så orkar jag inte läsa mycket text ens om det är något jätteintressant.
Jag var även väldigt duktig på att läsa, det gick väldigt fort för mig att lära mig. Det var inga "J-a-g s-s-er s-o-l" från mig! Det är något fint jag har haft med mig i bagaget i hela uppväxten. Även på engelska har jag fina uttal, med några få undantag på några ord jag aldrig stött på tidigare. Det som är jobbigt dock, är när det är mycket text ihopklumpat så tappar jag lätt bort mig vilket då kan nästan få det att verka som att jag är dålig på att läsa. Och så orkar jag inte läsa mycket text ens om det är något jätteintressant.
Väldigt duktig på att leka själv!
När jag inte var med min bästis som jag kunde styra, så var jag otroligt duktig att leka själv. Och jag led inte av någon ensamhet. Jag intog många olika roller samtidigt, sa alla repliker som olika karaktärer i leken hade, och fantasin tog aldrig slut!
Mina bästa kompis var 4 år yngre än mig!
Min bästa kompis när jag var liten var 4 år yngre än mig, det är ganska stor skillnad i de lägre åldrarna. För mig var det bra i alla fall, jag kunde styra och forma lekarna som jag ville då. Min favoritlek var Lejonkungen, jag skulle alltid vara Simba och min bästis fick vara Nala. Jag bestämde alltid exakt allt vi gjorde och alla replikerna som vi sa. Som ett exempel så sa jag "Nu säger du "Simba, ska vi gå ut och leka" " så sade bästisen det. Ibland försökte hon dock hitta på egna repliker, men då rättade jag henne genast och sa att det hon sa är fel, så ska hon inte säga!
Mina klasskompisar tyckte det var konstigt att jag jämt lekte med en som var så mycket yngre. Men vadå? De andra svek mig bara hela tiden, när jag satt i fönstret och väntade helhjärtat på att den kompis jag hade bestämt tid med aldrig kom, och de ringde aldrig och lämnade återbud. Här hade jag istället en som avgudade mig och som jag kunde styra som jag ville istället. Kan man få en bättre lek kamrat?
Mina klasskompisar tyckte det var konstigt att jag jämt lekte med en som var så mycket yngre. Men vadå? De andra svek mig bara hela tiden, när jag satt i fönstret och väntade helhjärtat på att den kompis jag hade bestämt tid med aldrig kom, och de ringde aldrig och lämnade återbud. Här hade jag istället en som avgudade mig och som jag kunde styra som jag ville istället. Kan man få en bättre lek kamrat?
