Kaos-Obalans = Mental utmattning
Jag är i totalt obalans idag, det känns inte bra helt enkelt. Jag har inte på hela helgen hunnit med att göra det jag ska göra, läsa allt som jag ska läsa, det är omöjligt nu att ta igen allt så det är bara att släppa det. Vilket absolut inte känns bra. Lägenheten är jättestökig nu, är 7 dagar sedan jag städade så fint. Disken är gigantisk. Min pojkvän skulle komma idag egentligen, men han kommer inte förrän imorgon istället. Det känns bara som kaos!
Jag är helt utmattad från igår och i förrgår, full med ångest över hur asocial jag har varit, igår var jag bättre social åtminstone. Har jag gjort bra intryck på de nya människorna jag träffat? Vill de träffa mig igen? Duger jag? Jag försöker kompensera det sociala och vad ska jag kalla det... ovetande om normala saker och ting med snygga coola kläder och häftiga make uper. Det verkar ju hjälpa lite, folk verkar intresserad i början, men räcker det i det stora hela? Folk kommer ju ändå tänka "Vad tyst hon är, vad blyg hon är, vad sur hon ser ut, hänger hon inte med alls? Vet hon inte vad det där är?"
Det var kul i Fredags, och jag borde ha stannat så, jag har gått över mina limits, vilken har nu resulterat i mental utmattning, jag vill inte göra något, bara vara och isolera mig själv och äta choklad. Jag bröt ihop en sväng tidigare idag, satt och grät i duschen med en ilande huvudvärk. Funderar på allt som är fel, jag kan inte vara normal heller? Som alla andra menar jag, som majoriteten. Uttrycket normal är ganska fult ändå... Det är ju så svårt med människor. Men jag har en liten tröst i alla fall. Det finns en väldigt fin tjej i Stockholm, en Aspie. Hon är jättesnäll och lyssnar. Vi pratar nästan varje dag och jag önskar att vi bodde närmare varandra. Hon är bäst helt enkelt.
Nu ska jag göra ingenting och försöka rida ut stormen i mitt huvud.
Jag är helt utmattad från igår och i förrgår, full med ångest över hur asocial jag har varit, igår var jag bättre social åtminstone. Har jag gjort bra intryck på de nya människorna jag träffat? Vill de träffa mig igen? Duger jag? Jag försöker kompensera det sociala och vad ska jag kalla det... ovetande om normala saker och ting med snygga coola kläder och häftiga make uper. Det verkar ju hjälpa lite, folk verkar intresserad i början, men räcker det i det stora hela? Folk kommer ju ändå tänka "Vad tyst hon är, vad blyg hon är, vad sur hon ser ut, hänger hon inte med alls? Vet hon inte vad det där är?"
Det var kul i Fredags, och jag borde ha stannat så, jag har gått över mina limits, vilken har nu resulterat i mental utmattning, jag vill inte göra något, bara vara och isolera mig själv och äta choklad. Jag bröt ihop en sväng tidigare idag, satt och grät i duschen med en ilande huvudvärk. Funderar på allt som är fel, jag kan inte vara normal heller? Som alla andra menar jag, som majoriteten. Uttrycket normal är ganska fult ändå... Det är ju så svårt med människor. Men jag har en liten tröst i alla fall. Det finns en väldigt fin tjej i Stockholm, en Aspie. Hon är jättesnäll och lyssnar. Vi pratar nästan varje dag och jag önskar att vi bodde närmare varandra. Hon är bäst helt enkelt.
Nu ska jag göra ingenting och försöka rida ut stormen i mitt huvud.
Kommentarer
Trackback
